Ezekiel Hansson Frumps journalanteckningar

Journalanteckningar – Ezekiel Hansson Frump å Ostindiska kompaniet vägnar, i Gerzebökning, dit reset för att se vilka affärsmöjligheter och andra ting, där finnas att finna – 17 september 1894

Idag har jag kommit i kontakt med ett ovanligt och mystiskt väsen som kallas för Geb. Även känt som Lindgeten på det lokala språket urbefolkningen här i dessa avlägsna trakterna av världen talar (även om översättningen haltar, nödgas jag erkänna – ”lind” är bara en aproximation).

Min resa, som en ivrig  representant för det ostindiska komapni, har alltid varit fylld av en djup fascination för det okända och fantastiska. Men jag har aldrig mött något likt denna varelse jag nu tänker beskriva. Om mina beskrivningar synes vansinniga och ej av denna natur, som vanligen tillhandahålls av lärda och beresta män, ber jag om er ursäkt men även att ni betänka det, i vilken stress och drömsk trolldom mitt sinne vila eller kasta sig sömnlöst.

Geb är ett uråldrigt väsen – liksom en konstig kombination av natur och ondskap. Ifrån mina anteckningar under mina studier av de hemliga texterna i de forntida myterna – i synnerhet de från Aksums sällan besöka tempelruiner – kommer detta väsen att påminna dig om Shub-Niggurath, den svarta getgudinnan. Om dessa myter är korrekta är det svårt att veta, men Geb är i synnerhet distinkt med sina lindiga drag. I mina möten med detta väsen är det tydligt att dess form är mycket getliknande, inte bara i utseende utan även i rörelser och ljud.

Det som gör Geb ännu mer intriguing är dess tentakler som sträcker sig från dess kropp. Dessa tentakler är inte fenomenala i storlek, men de är skickliga och smidiga. De slingrar sig runt objekt på ett sätt som är nästan hypnotiskt, som om de har en slags egen vilja. Dessa tentakler spelar en avgörande roll i Geb’s förmåga att kommunicera och interagera med sin omgivning.

Min första möte med Geb inträffade då jag vandrade genom en vidsträckt och dunkel skog, i ett avlägset område där ingen utomstående har satt sin fot på flera decennier – ej ens den lokala och mycket vidskepliga lokalabefolkningen, som omgärdade (nästan omhuldade) denna skog med tabuiska legender och förbud. Jag hade genom allehanda rykten och legender blivit varnad för att denna del av världen hyste fantastiska varelser
och jag var ännu mer fascinerad än skrämd av möjligheten att stöta på något ej tidigare av lärde män skådat.

Plötsligt, när natten föll och skogens ljud började avta, såg jag en skymt av något mörkt och skugglikt röra sig bland träden. Min nyfikenhet tog över och jag följde efter, styrd av en underlig dragningskraft. Efter en kort stund förhindrde skulpturala klippor – om vars Relieff inget bör sägas! min väg, och där framträdde Geb.

Det var som att stå inför en väv, en sammanflätning av mörker och ljus. Varelsen stod där majestätisk i sin getliknande form, tentakler som förlängde dess existens. Den var stilla och observerade mig med fåordiga ögon, varje kroppsdel levande med en hemlighetsfull energi.

Jag vågade mig framåt, osäker på hur Geb skulle reagera, om ens förmågan att reagerera fanns. Men Geb välkomnade mig på sitt eget sätt, med en låg viskning som ekade genom skogen. Den varken talade på ett språk jag kunde förstå eller via något vi känner till som ljud. Istället var det som en telepatisk kommunicering, där bilder och känslor flimrade genom mitt medvetande.

Det var då jag förstod att Geb var mer än bara en fysisk varelse, det var en kraft, en kosmisk entitet som sträckte sig bortom vår fattningsförmåga. Geb hade varit här sedan urminnes tider, bevittnat seklers födelse och förintelse. Det hade blivit en del av den här avlägsna traktens historia, väldigt opåverkad av mänsklighetens vandringar och äventyr.

Under de kommande dagarnas möten med Geb, blev jag alltmer övertygad om varelsens makt och inverkan på denna avkrok av världen. Det var som det styrde över naturen själv, över dess tillväxt och förfall, över dess liv och död. Geb hade en närmast symbiotisk relation med skogen och allt som levde där. Det verkade som om dess närvaro gav liv och energi åt den omgivande miljön, samtidigt som det vidmakthöll ett strängt grepp över dess invånare.

Denna upptäckt väcker frågor och funderingar om de myter och legender som omger Lindgeten, och dess likheter med Shub-Niggurath. Hur är det möjligt att denna väsen funnits i dessa skogar, gömt från människors kunskap och insikt? Och hur kan jag, en ensam upptäcktsresande, förhålla mig till dess existens och dess förbindelse med det okända? Och – mest fasansfullt av allt! – hur förhålla sig Gebs relation till den av av Rebbetuaräd länge omtalade, och vårt stadsvapen brukade(!) – faktiska Lindgeten. Jag måste – fastän jag ej vill låta henne drabbas av detta! – samtala djupt, länge och i stilla ord med min syster, vars resor & akademiska bana har fört henne långt in i lärdomens svenska och utomländska arkiv. Om far – i salighet vilande –  fick vetskap om  detta!

Dessa frågor kommer att driva mig framåt, fördjupa mig i min forskning och utforskning av Geb. Jag känner en osviklig lust att avslöja dess hemligheter, kanske till och med att förstå dess bortomvärldsliga natur och förmågor. Men jag kan inte komma ifrån känslan av att jag kommer att stå inför en värld av mörker och förvirring som kommer att utmana mina mest grundläggande förståelse av universum, alltet och – försyndelse! – Herrens för mänskligheten utlagda planer och konstruktioner.