7 minuter(s) läsnings

Det finns romaner som handlar om krig, och så finns det romaner som handlar om att det inte går att skriva om krig. Slaughterhouse-Five av Kurt Vonnegut är den andra sorten, och det är förmodligen därför den fortfarande läses. I detta avsnitt av litteraturpodden Biblioteket i Rebbetuaröd går vi in i Dresden i februari 1945, ut i rymden till planeten Tralfamadore, och tillbaka till en optiker i Ilium, New York, som har lossnat från tiden.

Femton minuter. Två skägg. En stad i aska.

Lyssna och se

Se poddavsnittet på YouTube

Lyssna på poddavsnittet på Spotify

Lyssna på poddavsnittet på Apple Podcasts

Om romanen Slaughterhouse-Five (1969)

Slaughterhouse-Five, or The Children’s Crusade: A Duty-Dance with Death utkom 1969, mitt under Vietnamkrigets svåraste år, och blev omedelbart en av de böcker unga amerikaner läste för att förstå vad de var mitt i. På svenska heter den Slakthus 5.

Huvudpersonen heter Billy Pilgrim. Han är optiker i den fiktiva staden Ilium i delstaten New York, han är obetydlig, blek och ganska passiv, och han har det Vonnegut kallar att ha lossnat från tiden. Billy rör sig ofrivilligt fram och tillbaka mellan ögonblicken i sitt eget liv: barndomen, kriget, fångenskapen i Dresden, äktenskapet, flygkraschen, ålderdomen, och tiden i en zoologisk utställningsbur på planeten Tralfamadore, där han visas upp för utomjordingar tillsammans med filmstjärnan Montana Wildhack.

Det låter som science fiction, och delvis är det det. Men den fragmentariska formen är inte ett grepp för effektens skull. Den är romanens argument. Ett trauma lagras inte kronologiskt. Det återkommer, oanmält, i fel ordning, mitt i något annat. Vonnegut har byggt en berättarstruktur som fungerar som ett minne som gått sönder, och sedan låtit läsaren vistas i den.

Formen: en roman som ursäktar sig

Det första kapitlet är inte fiktion. Där talar Vonnegut i eget namn om hur han i över tjugo år försökt skriva boken om Dresden och misslyckats varje gång. Han beskriver ett besök hos sin gamle krigskamrat Bernard V. O’Hare, vars hustru Mary blir öppet arg på honom: hon misstänker att han ska skriva ännu en bok där kriget förs av mogna, tuffa män, en sådan bok som senare blir film med Frank Sinatra och John Wayne, och som får nästa generation pojkar att vilja åka. Vonnegut lovar henne att inte göra det. Undertiteln — Barnkorståget — är det löftet.

Det är metafiktion långt före ordet blev vanligt i svenska litteraturseminarier, och det är den enskilt smartaste saken i boken: Vonnegut förklarar för läsaren varför romanen kommer att bli misslyckad innan han skriver den, och gör därigenom misslyckandet till dess form.

“So it goes”

Refrängen. Varje gång någon eller något dör i boken — en människa, en hel stad, ett kolsyrat vatten — följer samma tre ord. De återkommer över hundra gånger.

Läst snabbt är det en fatalistisk axelryckning: så går det, ingenting att göra. Läst långsamt är det motsatsen. Just genom att upprepas till leda vägrar frasen att låta någon enskild död passera obemärkt. Den blir en sorts bokföring. Det är den mest omdiskuterade detaljen i romanen, och vi ägnar den en rejäl stund i avsnittet.

Dresden, 13–15 februari 1945

Det som gör Slaughterhouse-Five till något annat än en välbyggd roman är att Vonnegut var där.

Han togs till fånga av tyska trupper under Ardenneroffensiven i december 1944 och fördes som krigsfånge till Dresden. Fångarna inkvarterades i ett slaktkomplex, i ett köttkylrum två våningar under marken. Byggnaden hette Schlachthof Fünf — slakthus fem. Natten mellan den 13 och 14 februari 1945 anföll brittiskt och amerikanskt bombflyg staden och utlöste en eldstorm. Vonnegut och de övriga fångarna överlevde i källaren. När de kom upp fanns staden inte kvar. De sattes därefter i arbete med att gräva fram och bränna kropparna.

Han var tjugotvå år gammal.

En siffra som inte stämmer

En detalj vi tar upp, eftersom den säger något om hur historieskrivning fungerar: i romanen anges dödssiffran för Dresden till omkring 135 000. Vonnegut hämtade den från David Irvings bok om bombningen, som var det tillgängliga standardverket när han skrev. Irvings siffror har sedan dess visat sig kraftigt uppblåsta, och den historikerkommission som Dresdens stad tillsatte landade på i storleksordningen 25 000 döda.

Det gör inte romanen mindre sann, men det gör den till ett dokument över vad man trodde 1969 snarare än vad som hände 1945. Och det ger en obehaglig eftersmak att den mest citerade antikrigsromanen på engelska bygger en av sina bärande siffror på en källa som senare blev känd som förintelseförnekare. Det där diskuterar vi utan att komma fram till något särskilt trevligt.

Om Kurt Vonnegut (1922–2007)

Kurt Vonnegut Jr. föddes den 11 november 1922 i Indianapolis i en tysk-amerikansk familj. Släkten hade varit välbeställd, men depressionen tog det mesta, och den tyska kulturarvet hade familjen aktivt lagt av sig under första världskrigets antityska stämningar — hans föräldrar såg till att han inte lärde sig tyska. Att sedan skickas till Europa för att kriga mot Tyskland, tas till fånga och överleva bombningen av en tysk barockstad hör till de biografiska ironier som ingen redaktör hade godkänt i en roman.

Han läste kemi vid Cornell, tog värvning, kom hem, studerade antropologi i Chicago (magisteruppsatsen refuserades) och arbetade under 1950-talet med PR på General Electric. Den erfarenheten — företagsspråket, teknikoptimismen, de trevliga männen som konstruerar saker utan att fråga vad de är till för — går igen i hela författarskapet.

Debuten kom med Player Piano (1952). Sedan följde bland andra Sirenerna på Titan (1959), Mother Night (1961), Kattens vagga (1963) och Gud välsigne er, mr Rosewater (1965). Under femtio- och sextiotalet betraktades han av det litterära etablissemanget som en science fiction-författare, vilket vid den tiden var ett sätt att slippa läsa någon. Slaughterhouse-Five ändrade det över en natt: boken gick rakt upp på bästsäljarlistorna och gjorde honom till en av USA:s mest lästa levande författare. Därefter kom bland annat Frukostmästarna (1973), Galápagos (1985) och Timequake (1997).

Han dog den 11 april 2007 i New York, efter en fallolycka. Den återkommande figuren Kilgore Trout — den misslyckade science fiction-författaren vars romaner ingen läser och vars idéer är bättre än hans meningar — är Vonneguts porträtt av sitt eget möjliga öde, och den dyker upp även i Slaughterhouse-Five.

Boken som brändes

Här finns en tråd som borde intressera alla som följt våra tidigare inlägg om Banned Books Week.

Slaughterhouse-Five hör till de allra mest utmanade böckerna i amerikansk skolhistoria. 1973 lät en skolstyrelse i Drake, North Dakota, elda upp skolans exemplar i pannrummet. Vonnegut svarade med ett brev till skolstyrelsens ordförande som är värt att läsa i sin helhet: sakligt, olyriskt och förödande, med den enkla poängen att den som bränner böcker för att skydda ungdomen just har visat ungdomen exakt vilken sorts vuxen man är.

Boken var också en av dem som stod i centrum för Island Trees School District v. Pico (1982), där USA:s högsta domstol prövade om en skolstyrelse får plocka bort böcker ur ett skolbibliotek för att den ogillar idéerna i dem. Domstolen kom fram till att det finns gränser. Ärendet är än idag den centrala referensen i amerikanska bokförbudsdiskussioner, och de diskussionerna har som bekant inte blivit färre.

Ironin är svårslagen: romanen som Mary O’Hare fick Vonnegut att lova skulle avromantisera kriget blev förbjuden för att den ansågs olämplig för ungdomar.

Vad vi tar upp i avsnittet

  • Fungerar den icke-linjära formen, eller är den ett sätt att slippa skriva en tredje akt?
  • Tralfamadorernas tidssyn: befriande eller ett fullständigt moraliskt haveri? Om allt alltid har hänt, vem bär då ansvar?
  • Är Billy Pilgrim en karaktär eller ett hålrum för läsaren att kliva in i?
  • Science fiction som förklädnad — och varför kritiker på sextiotalet fick problem med boken
  • Dresdensiffran, David Irving och vad en roman är skyldig historien
  • Filmatiseringen från 1972 och den ovanliga situationen att författaren tyckte om den
  • Hur boken står sig mot Fahrenheit 451 och 1984, som vi avhandlat tidigare

Om du gillade detta avsnitt

Har du inte hört dem tidigare kan följande avsnitt vara intressanta i sammanhanget:

Slaughterhouse-Five finns på svenska som Slakthus 5 och går att låna på de flesta bibliotek. Den är kort — under tvåhundra sidor — och läses på en kväll. Att bli klar med den tar längre tid.

Prenumerera gärna på Biblioteket i Rebbetuaröd där poddar finns, och hör av dig om vad vi borde läsa härnäst.

Uppdaterades: