4 minuter(s) läsnings

Vi lämnar Manhattan, Mississippi och den engelska hedens dimmor och tar oss dit där ingen av oss frivilligt skulle övernatta: foten av Marsfjället, år 1856. I detta avsnitt av litteraturpodden Biblioteket i Rebbetuaröd har vi läst de tre första kapitlen av I Marsfjällets skugga av Bernhard Nordh — en av de mest lästa svenska romanerna under 1900-talet, och en bok som förvånansvärt få under femtio har hört talas om.

Om boken: I Marsfjällets skugga (1937)

I Marsfjällets skugga är berättelsen om nybyggarfamiljen Pålsson. Lars Pålsson, hustrun Britta och deras sex barn vandrar från byn Fjällboberg upp mot Marsfjällen i Vilhelmina lappmark för att bryta sig ett eget hemman ovanför odlingsgränsen. Året är 1856. Det de möter är svält, kyla, misstro från grannar och ett komplicerat, stundtals spänt förhållande till de samer vars marker de flyttar in på.

Romanen är på ytan en ren överlevnadsskildring, och Nordh är obeveklig med detaljerna. Den mest omtalade scenen i hela hans författarskap — lämmelsoppan — hör hit: hungern driver familjen till mat som Lars först vägrar röra, och sedan äter girigt. Den som läst avsnittet minns det. Det är också nyckeln till varför boken fungerar: Nordh moraliserar aldrig över svälten, han beskriver den.

Boken fick lysande recensioner när den kom 1937 och blev Nordhs stora genombrott. Den har översatts till fem språk och tryckts i närmare trehundratusen exemplar på svenska. Direkt uppföljare är Fjällfolk (1938), som följer nästa generation i fjällbyn.

Bakgrunden: Marsliden sommaren 1936

Boken är inte påhittad i skrivrummet. Sommaren 1936 reste Nordh till byn Marsliden i Vilhelmina och samlade in folkminnen. Bland sagesmännen fanns Jonas Larsson, som var tre år gammal när han bars med på den där vandringen 1856 — ett av barnen i romanen. Nordh kombinerade de muntliga berättelserna med dåtida dokument.

Det är ett viktigt sammanhang för hur boken bör läsas: det här är dokumentärt stoff format till äventyrsroman, insamlat i sista stund innan de sista ögonvittnena dog. En sorts svensk motsvarighet till det arbete som samlade in de isländska sagorna, fast med tåg och anteckningsblock.

Om författaren Bernhard Nordh (1900–1972)

Bernhard Nordh föddes den 19 april 1900 i Björklinge i Uppland och växte upp i statarmiljö, först hos morföräldrarna och sedan i den familj hans ensamstående mor bildade med lantarbetaren Johan Nordh. Efter konfirmationen gick han rakt ut i arbetslivet. Listan över yrken han prövade är i sig en 1900-talshistoria: gjuteriarbetare, rallare, skogsarbetare, torvarbetare, kraftverksbyggare i Jämtland, järnverksarbetare i Avesta, pappersbruksarbetare i Hallstavik. Däremellan luffade han.

Politiskt var han organiserad syndikalist i ungdomen och stod vänstern nära livet ut. Sin första novell sålde han till veckopressen 1926, romandebuterade med Jorden är god (1936) och skrev sammanlagt omkring tjugosju–tjugoåtta böcker, varav ett drygt tjugotal är Norrlandsskildringar: I de stora skogarna (1938), Undan frostpiskan (senare Flickan från fjällbyn), Silverdalen (1941), Nybyggarna vid Bäversjön (1942), Ingen mans kvinna (1946), Storm över fjället (1947) och flera därtill. Sina egna vandringsår skildrade han i de självbiografiska Kämpa mot ödet (1949) och I min gröna ungdom (1951).

Kritiken var kluven. Nordh avfärdades ofta som schablonernas man, och det finns fog för det. Men hans styrka — miljöskildringen och förmågan att driva en berättelse framåt — erkändes även av dem som suckade. Språket är enkelt, konkret och byggt av påfallande korta meningar. Det är ingen slump: han skrev för en publik som läste efter arbetsdagens slut, och han hade själv haft den arbetsdagen.

Bernhard Nordhs lexikon

Det som nästan ingen vet, och som vi ägnar en del av avsnittet åt, är att Bernhard Nordh också var skämttecknare i ord.

Mellan 1933 och 1935 — alltså åren precis innan genombrottet — publicerade han fantasifulla, medvetet befängda ordförklaringar i flera tidskrifter, under rubriker som Smålänningens lexikon, Svenssons lexikon och Bernhard Nordhs lexikon. Det är kort, torr, aforistisk humor av det slag som lever på att definitionen är sann på fel sätt. Materialet har aldrig getts ut i bokform förrän Bernhard Nordh-sällskapet nyligen samlade det i Bernhard Nordhs lexikon.

Att samme man skrev lämmelsoppan och en rad kluriga uppslagsord i veckopressen är inte en motsägelse utan en förklaring. Nordh var yrkesskribent innan han var romanförfattare. Han levde på att sälja text i korta format till breda läsekretsar, och den skolningen syns rakt igenom nybyggarromanerna: den strama meningen, den snabba scenväxlingen, tålamodet som aldrig får överskrida läsarens.

Vad vi tar upp i avsnittet

  • Varför en roman från 1937 om svält i Lappland sålde i hundratusental — och varför den nästan aldrig nämns i litteraturhistoriska översikter
  • Skildringen av samer och nybyggare: vad Nordh gör bra, och var 1930-talet lyser igenom
  • Nybyggarromanen som genre — och hur den förhåller sig till Moberg, som vi förr eller senare måste ta itu med
  • Lämmelsoppan
  • Fyra ordförklaringar ur lexikonet som vi läser upp utan förvarning

Lyssna på poddavsnittet på Spotify

https://open.spotify.com/episode/0JX4x8dKOuKmOUggtmJ7E2

Lyssna på poddavsnittet på Apple Podcasts

Källor och vidare läsning

Romanen finns i nytryck och går att låna på de flesta bibliotek. Vill man se platsen på riktigt finns Marsliden kvar, och sällskapet har guider på plats under sommarmånaderna.

Uppdaterades: