A Clockwork Orange (En apelsin med urverk): Anthony Burgess och det fria valets pris
Lyssna på avsnittet: YouTube | Apple Podcasts | Spotify
Mannen som skrev sig ur en dödsdom
1959 fick John Anthony Burgess Wilson, engelsklärare i den brittiska kolonin Brunei, ett besked av sin läkare: en hjärntumör, sannolikt inoperabel, sannolikt dödlig inom tolv månader. Han for hem till England med sin fru Lynne och gjorde det enda rimliga en författare gör inför döden — han satte sig ner och skrev febrilt, i hopp om att lämna efter sig något som kunde försörja henne som änka. Under de följande åren producerade han fem, sex romaner om året. Diagnosen visade sig, som så ofta i den sortens historier, vara felaktig eller åtminstone kraftigt överdriven. Burgess levde i ytterligare trettiofyra år. Men skrivhastigheten satte sig som en vana han aldrig blev av med, och det var i denna period av påstådd dödsnärhet som han 1962 skrev boken som skulle komma att definiera honom mot hans vilja: A Clockwork Orange.
Det är svårt att skriva om den romanen utan att först skriva om händelsen som, enligt Burgess själv, gav den sin känslomässiga botten. 1944, under andra världskriget, blev hans då gravida första hustru Lynne överfallen och misshandlad av fyra amerikanska desertörer i blackout-mörkret på Londons gator. Hon förlorade barnet. Burgess, som själv tjänstgjorde i armén vid tiden, bar med sig händelsen i arton år innan den, förvandlad och förskjuten, blev till Alex och hans droogs som slår ner en författare och våldtar hans hustru i bokens mest ökända scen — ett kapitel skrivet, med en grymhet som bara går att förklara med biografin, ur offrets synvinkel lika mycket som förövarens.
Handlingen, kort och brutalt
Romanen utspelar sig i ett nära-framtida, aldrig exakt daterat Storbritannien, styrt av en vag, auktoritär men påfallande ineffektiv statsapparat. Alex, femton år (i romanen — arton i filmen), är ledare för ett litet gäng ungdomar som ägnar sina nätter åt ultravåld: misshandel, våldtäkt, inbrott, allt utfört med en estetisk njutning som är bokens verkliga skandal. Det är inte våldet i sig som chockerar läsaren lika mycket som Alex röst — intelligent, musikälskande (han dyrkar Beethoven), självmedveten och fullkomligt utan skuldkänsla.
Efter ett mord grips Alex och döms till fängelse, där han erbjuds ett sätt att korta strafftiden: Ludovicobehandlingen, en experimentell aversionsterapi som med kemikalier och tvångsvisad film kopplar ihop våld — och, som en bieffekt, hans älskade Beethoven — med outhärdligt illamående. Behandlingen “botar” honom, i den meningen att han blir fysiskt oförmögen att utföra eller ens bevittna våld utan att må förfärligt. Staten paraderar honom som ett triumfkort för sin brottsbekämpning. Men Burgess frågan under ytan är enkel och obekväm: är en man som gjorts oförmögen att välja det onda fortfarande en moralisk varelse, eller bara en mekanism — en apelsin med urverk inuti, organisk på utsidan, mekanisk på insidan?
Titeln ingen riktigt kunde förklara
Burgess gav själv flera, delvis motstridiga, förklaringar till titeln genom åren. Den vanligaste: som ung hörde han en gammal cockneyfras, “as queer as a clockwork orange”, använd om något eller någon fundamentalt onaturligt — en beskrivning som passar bokens tema om det organiska (fri vilja, mänsklighet) tvingat in i en mekanisk form (statlig konditionering) med besynnerlig precision. Andra gånger antydde han en koppling till det malajiska ordet orang, människa — ett eko från hans år i Sydostasien. Att förklaringen alltid varierade lite beroende på vem som frågade var typiskt Burgess: en man som älskade språklekar mer än han älskade konsekvens.
Nadsat: ett språk byggt för att inte kunna avskaffas
Det som gör A Clockwork Orange till ett unikt föremål även för den som inte bryr sig om handlingen är språket Alex berättar på: Nadsat, en fiktiv ungdomsslang byggd nästan uteslutande på ryska lånord, anglifierade och nedslitna genom munnen på en artonårig engelsk buse. Devotjka för flicka, droog för vän, horrorshow — en förvrängning av det ryska chorosjo, “bra” — för allt som är utmärkt, tolchock för slag, gulliver för huvud (via franskans Gulliver, kanske, eller bara ljudlikhet).
Burgess var lingvist i grunden — han hade läst engelska vid Manchester University med fonetik som specialitet och skulle senare undervisa språk och skriva grammatikböcker parallellt med skönlitteraturen — och Nadsat är inget slarvigt påhitt utan ett genomtänkt system. Valet av ryska var medvetet politiskt: i kalla krigets Storbritannien, med ungdomskulturer som redan lånade friskt från amerikansk slang, ville Burgess skapa ett språk som inte kunde bindas till ett enda decennium eller en enda subkultur. Han lyckades. Boken känns, märkligt nog, varken daterad till 60-talet eller till något specifikt framtidsårtal — Nadsat gör den tidlös genom att göra den olustigt främmande i varje läsartid.
Effekten på läsaren är beräknad. De första sidorna är genuint svåra att ta sig igenom; ordförrådet ger motstånd, tvingar en att gissa av sammanhang. Men språket är byggt för att man ska lära sig det undermedvetet, ungefär som ett barn lär sig sitt modersmål genom exponering snarare än ordlista — och när brutaliteten sedan briserar, filtrerad genom ett halvbegripligt, nästan lekfullt ordförråd, blir den svårare att avfärda men också, obehagligt nog, lättare att uthärda. Alex kallar en våldtäkt för “the old in-out, in-out” med samma tonläge han skulle beskriva en god måltid. Nadsat är inte dekoration. Det är bokens moraliska mekanism i sig — ett sätt att tvinga läsaren att antingen känna medskyldighet i språket eller aktivt hålla det på armlängds avstånd.
Det försvunna tjugoförsta kapitlet
Här kommer den detalj som gör bokhistorien nästan lika intressant som boken: den amerikanska utgåvan 1963 gavs ut utan sitt sista, tjugoförsta kapitel. Det brittiska originalet slutar med att Alex, efter att av misstag “botats” av sin konditionering genom en politisk skandal, återfår sin gamla lust till våld — men romanens allra sista kapitel visar honom några år senare, mognare, tröttnad på ultravåld av egen fri vilja, drömmande om ett borgerligt liv och en son. Ett slut om moralisk mognad som en naturlig process, inte en påtvingad.
Den amerikanska förläggaren ansåg slutet för mesigt och otroget mot bokens råare amerikanska marknad, och krävde att det stryks. Burgess, i akut behov av pengar, gick med på det — en eftergift han ångrade resten av sitt liv. Stanley Kubricks film från 1971, som byggde på den stympade amerikanska utgåvan, slutar istället på det tjugonde kapitlet, med Alex fullt återställd till sitt gamla, glatt sadistiska jag: “I was cured, all right.” Det är alltså filmens djupt cyniska slutbild — inte Burgess ursprungliga, mer hoppfulla — som i decennier definierade verkets rykte i USA, tills den fullständiga versionen med kapitel 21 återinfördes i amerikanska utgåvor från 1986 och framåt.
Burgess själv menade att skillnaden var avgörande för vad boken egentligen handlar om. Utan kapitel 21 är A Clockwork Orange en cynisk fabel om att våld är en oundviklig mänsklig konstant. Med det är den istället en berättelse om att fri vilja — inklusive friheten att till slut, av egen kraft, växa ur sin egen ondska — är precis det som gör oss mänskliga, och att just därför är statens genväg genom tvångskonditionering ett större brott än något Alex själv begår.
En bok Burgess kom att avsky
Burgess skrev över femtio böcker: romaner, biografier över Shakespeare och D.H. Lawrence, en enorm produktion av litteraturkritik, filmmanus, till och med symfonier och operor — han betraktade sig lika mycket som tonsättare som författare. Ändå blev han, till sin uppenbara irritation, ihågkommen nästan uteslutande för en kort roman han själv kallade “a jeu d’esprit” — ett kvickt litet infall — skriven på tre veckor och aldrig avsedd att bli hans livsverk.
Han skrev senare en hel essä, “A Clockwork Orange Resucked”, där han beklagade sig över att ha blivit “Burgessorange” i allmänhetens ögon, en man reducerad till en enda skandalös bok medan resten av hans författarskap föll i skugga. Kubricks film, som Burgess offentligt tvingades försvara mot anklagelser om att uppmuntra våld — trots att han privat hade betydande invändningar mot den — förvärrade saken. Filmen orsakade sådant moralpanik-drivet bråk i Storbritannien, med rapporterade “copycat”-brott, att Kubrick själv drog tillbaka den från brittisk distribution 1973, ett förbud som varade ända till hans död 1999.
Burgess fick alltså under nästan tre decennier stå till svars, i intervju efter intervju, för ett verk han inte längre kunde kontrollera tolkningen av — en roman han skrivit som en varning mot statlig kontroll av det mänskliga sinnet, som allmänheten läste som en glorifiering av just det våld han velat varna för.
Det som blir kvar
Det finns en särskild sorts orättvisa i litteraturhistorien som drabbar författare vars snabbast skrivna, minst omhuldade verk blir de som överlever. Burgess ägnade sitt liv åt språk i vidaste mening — grammatik, fonetik, musikteori, översättning från flera språk — och lämnade efter sig en oöverskådlig produktion som knappt läses idag utanför akademin. Det som finns kvar i det kollektiva minnet är tre veckors arbete, ett påhittat ryskklingande slangspråk, och en fråga han ställde utan att någonsin själv ge ett bekvämt svar på: om staten kunde trycka på en knapp och göra oss goda mot vår vilja, skulle den ha rätt att göra det? Alex, apelsinen, förblir organisk hela vägen igenom — det är omvärlden som försöker göra honom till urverk. Att den frågan fortfarande känns brådskande, sextio år senare, säger antagligen mer om oss än om Burgess.
Metadata (sammanfattning)
| Fält | Värde |
|---|---|
| Bok | A Clockwork Orange (1962) |
| Svensk titel | En apelsin med urverk (övers. Caj Lundgren, 1972) |
| Författare | Anthony Burgess (John Anthony Burgess Wilson), 1917–1993 |
| Genre | Dystopi, moralfilosofisk satir |
| Centralt tema | Fri vilja kontra statlig konditionering |
| Språkligt signum | Nadsat (rysk-baserad påhittad slang) |
| Filmatisering | Stanley Kubrick, 1971 (byggd på den stympade USA-utgåvan) |
| Kontrovers | Amerikanska utgåvor 1963–1986 saknade kapitel 21 |
| Ordräkning (artikel) | ~1750 ord |
| Läsningstid | ~14 min |